Det finns en hypotes om att språk avgör hur och i vilken riktning vi tänker, och detta är ett ämne som sysselsatt språkforskare under många år. En norrlänning tänker förmodligen annorlunda om snö än vad en spanjor eller en australiensare gör. Kan man anta att språket påverkar hur vi uppfattar vår omvärld? För att kunna besvara denna fråga behöver vi titta närmare på Sapir-Whorf-hypotesen.
Språkforskarna Edward Sapir och Benjamin Lee Whorf är upphovsmännen bakom en intressant teori om språklig relativism. De anser att språket i olika utsträckning kan påverka människors uppfattning om och förståelse av omvärlden. Enligt denna teori är skillnaderna mellan olika språk mycket djupgående, och detta gäller även semantiken. Vårt ordförråd, sättet vi uttrycker koncept på, vårt berättande och grammatiken skulle alltså kunna forma både vår uppfattning av verkligheten och det sätt som vi uppmärksammar specifika fenomen på.
Hur påverkar språket tänkandet?
Ett utmärkt exempel är att olika nationer beskriver ”snö” på olika sätt. I Polen kan snö vara våt, lös, torr, etc., och deras repertoar av beskrivningar är begränsad. I Lappland, där vädret kan vara kärvt och vintrarna långa och kalla, finns det däremot tvåhundra termer för att beskriva snö. Referenser till tid och till verkligheten skiljer sig också åt avsevärt, vilket framgår av den forskning som Whorf bedrev bland indianska urbefolkningar i staten Arizona i USA. Han upptäckte att stammedlemmar inte använder ord som definierar tid. I deras språk finns inte grammatiska strukturer som anger om en aktivitet har skett i förfluten tid, eller om den enbart kommer att ske i framtiden.
Studier om språklig relativism fascinerade människor särskilt under 1940- och 50-talen. En extremt deterministisk variant av Sapir-Whorf-hypotesen uppstod. Enligt denna formas vår syn på omvärlden av talet, närmare bestämt av språkets ordförråd och struktur. Denna teori förkastas dock idag av de flesta språkforskare, och dess popularitet rasade i slutet på 1980-talet. [1] Forskare fokuserade sedan på ett universellt angreppssätt, och försökte komma fram till de generella principerna för språk i alla kulturer.
Kan ett artificiellt språk förstås av alla?
Denna typ av forskning har till exempel resulterat i det logiska språket lojban som har skapats under mer än ett halvt århundrade. Det huvudsakliga syftet med lojban är att avlägsna språkliga oklarheter. Idén bakom detta är att alla som talar språket ska tala på ett logiskt och kulturellt neutralt sätt, utan risk för att ord eller påståenden misstolkas. Därför är stavningen fonetisk, och det är relativt enkelt att lära sig lojban. Språket består av totalt 1 300 grundläggande ord som enkelt kan kombineras. Samtidigt är det komplext nog för att kunna användas för vetenskapliga, kreativa eller praktiska aktiviteter, och även för kommunikation med datorer.
Språkrelativism kontra översättningar
I dag finns det inte längre någon motsättning mellan universalistiska och relativistiska metoder. Lingvistik och språkforskning kräver förståelse av subtila skillnader, influenser och nyanser. Man kan inte förneka att människor som talar olika språk och som lever i olika kulturer kan uppfatta samma fenomen på olika sätt. Men om språket vore den avgörande faktorn för hur vi uppfattar omvärlden vore det omöjligt att översätta innehåll från A till B. Detta är ett område som konstant utvecklas, och som gör det lättare att rasera de hinder som finns inom internationell kommunikation. Förutom själva översättningen spelar lokalisering en mycket viktig roll, eftersom språket aldrig är svartvitt. För att på ett korrekt sätt behålla konsekvensen i ett budskap måste du ta hänsyn till från vilket land, vilken kultur och vilken miljö din samtalspartner kommer, såväl som många andra aspekter långt bortom enkla, ordagranna översättningar.
[1] https://www.theguardian.com/education/2014/jan/29/how-words-influence-thought.
